”När världsekonomin går åt skogen och arbetslösheten fortsätter att öka, håller de ofria människorna på att explodera. Den farliga bok som kan vara gnistan till detta är Det stundande upproret.” Glenn Beck, Fox News

”Det stundande upproret är utan tvekan den mest tankeväckande radikala text som publicerats de senaste tio åren. Den förtjänar att läsas och diskuteras.” Daniel Miller, The New Statesman

”Men i Det stundande upproret finns en, i alla för mig, ny melodi som talar till oss många vänstersvennar vars vardag oftare korsar konsumtionstemplen än aktivistmiljöerna. Vi som kanske betalar våra fackliga kontingenter och emellanåt marscherar under någon banderoll men annars desillusionerat tiger still. Känslan av att man lever en lögn är en sanning. Det handlar om att inte släppa taget, att istället starta därifrån.” Stefan Bergmark, Smålandsposten

”Jag vill tänka det på annat sätt – “partisanen” är rätt och slätt den som deltar. Den som tar del, takes part, tar parti (för något). Glöm allt vad medlemskap och tillhörighet heter!
Så för vem är gemenskapen grundenheten? För den som deltar i gemenskapen! Metoden känns igen från Anti-Œdipus: Att etablera tautologier i syfte att ersätta dualismer av typen subjektobjekt. Sådana filosofiska manövrar bidrar till att göra Det stundande upproret till en rik text som är svår att komma undan.” Rasmus Fleischer, Copyriot.se

”För den som är sosse är säkerligen Det stundande upproret alltför “snurrigt” för att tas på allvar. Bland väldigt många andra väcker upprorsmanifestet däremot både starka känslor och filosofiskt intresse. Vi ska inte lägga alltför mycket vikt den komiska skräck inför boken som uppvisades i Fox News av Glenn Beck. För oavsett vilken koppling man vill göra mellan bokens upproriska innehåll och de faktiskt existerande upproren runt om i världen, aspirerar Det stundande upproret på att vara det viktigaste stycke politisk filosofi som har producerats på 2000-talet.” Rasmus Fleischer, Copyriot.se

”Det är svårt, ja omöjligt, att med den distinktion Coupat gör ovan om vapen och bruk av vapen, att se ”The Coming Insurrection” som en uppmaning till terrorism. Det är den inte alls. Det är en uppmaning att göra uppror, och folkets rätt att göra uppror är en etablerad del av naturrätten. Och som August Strindberg en gång sa: ”När är en revolution laglig?  — När den lyckas.”Det är uppenbart att ”The Coming Insurrection” gett borgarklassen stora skälvan. Men den kan vara läsbar ändå. Eller just tack vare det. Och 2000-talet har fått ett nytt Manifest.” Staffan Jacobson, India Däck Bokcafé

”Flawed strategy or not, it’s nice to see a book favoring insurrection that focuses on the big picture and offers a coherent strategic vision. The debate on this subject has been mostly dominated by liberals and pacifists, who seem to think that if we just hold hands and sing Kumbayah loud enough the ruling class will see the error of its ways and peacefully dissolve itself. Insurrectionists and revolutionaries, by contrast, tend not to write much until after they get out of prison, and then it’s usually stories of their individual struggles. Hopefully The Coming Insurrection, assisted by its right-wing-generated media barrage, will establish a countervailing trend and ignite further debate and discussion about the best way to accomplish a revolution.” Infoshop News

”Där andra grupper i den kommunistiska tradition som den osynliga kommittén tillhör, fortfarande fokuserar på arbetsplatsen och kamper som förs där – exempelvis deras ideologiska konkurrenter i tidskrifterna Theorie Communiste och Meeting – är analysen i L’insurrection qui vient fokuserad på reproduktionen och störningen av ekonomin utanför arbetsplatsen. Det handlar om staden, urbaniteten och konsumtionen. Det handlar om miljön och världsbegreppet. Vilket blir tydligt i det kapitel – eller cirkel som de själva kallar det – som översatts till detta nummer av Subaltern. Det handlar om att förvandla katastrofen till en etisk och politisk handling. Det är inte undergången som ska komma utan upproret.” Subalterns redaktion

”At its core lies something like a social-psychological portrait of the micro-managed and multi-tasking subject of contemporary work, the function of which is regarded as fundamentally political: that of ‘biopolitically’ governing the entirety of social life and perpetuating a regime of exploitation that is increasingly superfluous. Though the insight is hardly novel, the Comité Invisible does succeed in pungently capturing the horror and imbecility of the current proliferation of disciplinary devices such as ‘personal development’, ‘human resources’, ‘social capital’ and other managerial monstrosities.” Alberto Toscano, Radical Philosophy 154