Pluribus

För att fira dagen för Nobeltorgskommitténs pris till Pluribus fortsätter vi publicera utdrag ur Det stora elefantupploppet. Nedan kommer inledningen till Stefan Nyzells artikel “Det är bättre att sitta i fästning än att svälta ihjäl”. Den som tycker att det verkar spännande kan höra Stefan berätta mer om hungerupploppen i Jönköping 25 och 26 september 1855 på Bokcafét i Jönköping den 17 maj.

“Den tillförordnade borgmästaren i Jönköping, A G Rudling, fick vid åttatiden på kvällen den 25 september besked ifrån en annan medlem av stadens borgerskap, hovrättsassessorn Claes Westring, att oroligheter brutit ut på Östra Storgatan. En högljudd folksamling hade samlats utanför gården till en av stadens ledande spannmålsuppköpare, handlare Lindman. Rudling begav sig då skyndsamt från sin bostad till platsen för oroligheterna. Väl på plats utanför den lindmanska gården kunde han genast konstatera att en stor och högljudd folksamling mycket riktigt var församlad. I sorlet från de närvarande, varav de flesta enligt vad Rudling tyckte sig kunna se var arbetskarlar och hantverkare, hördes utropade hotelser mot Lindman för det att han köpte upp spannmål, samt krav att denna skulle komma ut ifrån sin gård och möta de församlade skarorna. Rudling uppgav sedermera att han uppfattat det så att folksamlingens ledare hade bestått av de båda stenroddarna Carl Abrahamsson, mer känd under smeknamnet ”Carlsson”, och Carl Svensson, samt en timmerman vid namn Johan Malmgren. Av den för uppköp utpekade handlare Lindman själv varken syntes eller hördes någonting.

Rudling uppmanade, medan han rörde sig fram och tillbaka i den församlade skaran, såväl Carlsson, Svensson och Malmgren, liksom övriga arbetskarlar och hantverkare på platsen, att genast upphöra med oväsendet och bege sig hem. Dessa uppmaningar hade dock ingen synbar inverkan på folksamlingen. Inte heller var det enbart handlare Lindman som på detta sätt var föremål för arbetarskarornas högljudda missnöje. Rudling hörde nämligen att ”äfen andra, som här i orten uppköpte spanmål, voro föremål för hopens allmänna missnöje, och öppet tillkännagafs af flera, att deras afsigt vore att hindra spanmålshandlare att göra vidare uppköp”. Enligt Rudling fanns det således redan denna kväll ett klart och tydligt mål från de arbetskarlar och hantverkare som församlats, att förhindra stadens spannmålsuppköpare från att fortsätta bedriva handel i vinstsyfte med denna för livets uppehälle viktiga vara.
När förmaningarna gentemot de församlade folkskarorna utanför den Lindmanska gården inte visade sig ha någon synbar verkan lät den tillförordnade borgmästaren tillkalla stadsfiskalen, stadsfogden, samt dem av stadens polisbetjäning vilka inte redan hade infunnit sig på platsen. Rudling uppmanade vidare alla av stadens borgerskap han mötte, bland annat rådmannen och vice häradshövdingen Seipel, handlarna Westman och Mandin, samt fabrikören Malmberg, att bistå honom i ordningens återställande. ”Under tiden hade Arrendatorn Blad från Tannarp, Södra Wedbo härad, som därstädes har ett större ångbränneri, blifvit anträffad af folksamlingen, men [...] undgått annat obehag än hotelser”, uppger Rudling. Det var sålunda såväl spannmålshandlare som bränneriägare som var utsatta för den församlade folkskarans vredesmod.”

… Pluribus!

Ur juryns motivering:

Årets förlag
Bokförlaget Pluribus

Pluribus har under 2010 blivit ett känt namn bland de svenska vänsterbokförlagen.
Med publiceringen av den svenska översättningen av det revolutionära manifestet Det stundande upproret, gav man även ut en av de bäst säljande vänsterböckerna det året.
Men Pluribus ger inte bara ut politisk teori. Under 2010 kom även romanen Bollkastaren, av Viktor Ahlgren, ut.
Pluribus ger oss både viktig samhällsomstörtande litteratur och spännande sommarläsning, vilket är ovanligt i vänsterrörelsen.

Eftersom Andrés Brink Pinto redan publicerat ett smakprov ur sin artikel “De största kravallerna i Lunds historia”, fortsätter vi utdragen ur Det stora elefantupploppet med inledningen till Magnus Olofssons artikel:

“November månad 1868 led mot sitt slut och i Stockholm var vädret typiskt hösttrist. Termometern höll sig runt nollstrecket och tjocka moln ruvade över staden. Men Stockholmarna hade mer än vädret att tala om. Spänningen steg för varje dag, ty firandet av 150-årsdagen av Karl XII:s död drog allt närmre. Den 30 november skulle Johan Peter Molins staty över kungen, med sin vänstra arm höjd i en dramatisk gest, avtäckas i den engelska park som höll på att anläggas i södra delen av Karl XIII:s torg. I folkmun kallades torget ofta för just det – ”Torget” – men snart skulle det få tillbaka sitt gamla namn: Kungsträdgården.
Molins väldiga bronsstaty hade finansierats av en landsomfattande penninginsamling där hög som låg hade bidragit. Den stod redan på plats på sin sockel, höljd i ett skynke, strax bakom den plats där släkten de la Gardies palats Makalös en gång hade stått. Planerna för den storslagna avtäckningsceremonin var långt gångna: vart omnibusvagnar och annan trafik skulle ledas om, var de som tog sig till ceremonin i egna åkdon skulle släppas av, var elementärläroverkets ungdomar och arbetareföreningens medlemmar skulle stå. Biljetter till de pråligt utsmyckade hedersläktarna var sålda, detaljerna kring kungafamiljens ankomst fastställda. Arméns marschordning, sångprogrammet, ja, till och med de församlades klädsel var planerad in i minsta detalj. Efter ett tal av festkommitténs ordförande, friherre Jacob Wilhelm Sprengtporten, skulle själva avtäckningen ske. Ceremonins dramatiska höjdpunkt skulle ackompanjeras av dubbel kunglig salut dundrande ur kanoner på Skeppsholmen och trumvirvlar och fanfarer från militärmusikerna runt statyn. Festligheterna skulle därefter  fortsätta över hela staden långt in på kvällen med fackeltåg, körsång, spektakel och nyskrivna pjäser. För att belysa statyn i vintermörkret efter avtäckningen fanns till och med en fantastisk nymodighet, en elektrisk sol.
I planerna för avtäckningen hade dock ett olyckligt missgrepp begåtts, ett missgrepp som kom att utlösa ett hejdundrande upplopp som skulle komma att rasa kring statyn och ute på stadens gator i dagarna tre. Den radikala pressen döpte snart upploppet till Novemberdagarna. Den utlösande faktorn var – en tredje läktare.”

Det kom en lastpall från tryckeriet…

Den 15 april släpper Pluribus boken Det stora elefantupploppet och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal. Inför släppet publierar vi små smakbitar ur varje kapitel. Här nedan kommer inledningen till det avslutande kapitlet “Sveriges bråkiga 1800-tal” av Andrés Brink Pinto, Stefan Nyzell och Magnus Olofsson:

Den som läser valfri lärobok eller översiktsverk i historia kan lätt få uppfattningen att den svenska historien är en historia om social fred, präglad av endräkt, förhandlingslösningar och stillsamt framåtskridande. Bondesamhället beskrivs ofta som präglat av vardagens tysta samförstånd, som mycket sällan brutits av lika hastigt uppflammande som utslocknade konflikter. På samma sätt skildras ofta det sena 1800-talets sociala konflikter som kanaliserade genom arbetarrörelsens formella och skötsamt disciplinerade organisationer. Denna bild av den svenska historien passar väl in i en konservativ historiesyn där nationell sammanhållning och social harmoni betonas. Den passar också in i en socialdemokratisk historieskrivning, där arbetarklassen stiger mot ljuset med hjälp av skötsamhet, strävsamt folkhemsbygge och breda samförståndslösningar. Båda dessa synsätt bygger på att man skriver historia baklänges, där ett tänkt idealtillstånd av social fred och samförstånd utsträcks bakåt i tiden samtidigt som historien legitimerar ett specifikt sätt att göra politik på och ordna sociala relationer i nuet. Våldsamma protester och högljutt framförda krav kan då lätt avfärdas som både odemokratiska och osvenska. Problemet är bara att bilden inte stämmer. Den som skrapar det minsta på ytan hittar snabbt exempel på hur lätt sociala konflikter kunde blossa upp och ta sig formen av upplopp eller andra allvarliga ordningsstörningar i 1800-talets Sverige.

Den bild som framträder i denna bok är knappast en av lydiga undersåtar i en varm gemenskap av samförstånd med överheten. Inte heller pekar de händelser som skildras här på att sociala konflikter skulle vara något som hänger samman med den organiserade arbetarrörelsens uppkomst i slutet av förrförra seklet. Istället skildras självständigt tänkande människor som handlade inom en levande tradition med ett starkt patos för social rättvisa, en politisk kultur som omfattande samhällets ”lägre” folklager för den som vill. Vår utgångspunkt har varit att även historiska människor, som har levt under väsensskilda förhållanden från våra egna, förtjänar att skildras och förstås efter sina egna utgångspunkter, istället för att lättvindigt skrivas in i den sociala endräktens historieskrivning.
Varför gör människor uppror? Det är en fråga som kan besvaras på en mängd sätt beroende på teoretisk och politisk hemvist. Den överhet som när det begav sig drabbades av upploppen förstod dem ofta som ett brott mot naturens ordning. I ett samhälle ordnat efter patriarkala principer var det lika främmande att drängar, småbrukare eller dagsverkare reste sig mot makten som att barn skulle bära hand på sina egna föräldrar. Det är därför prostar, kronolänsmän och disponenter trodde sig kunna återställa ordningen med några väl valda ord till undersåtarna. De förväntade sig helt enkelt att underklassen skulle rätta sig efter den uppsättning offentliga normer som gäller vid ett tänkt normaltillstånd, vad vi kan kalla en dominerande politisk kultur. När detta inte lyckades togs det som intäkt för dess lättpåverkade, obildade och naiva sinnestillstånd (inte sällan under alkoholens starka inflytande) och förekomsten av utifrån kommande agitatorer (låt vara liberaler, rabulister eller socialdemokrater), som skapade en social disharmoni som i grunden sågs som helt oberättigad. Att se allmogen som politiska subjekt med en egen vilja och att erkänna att det låg något i massans ilsket framförda krav var svårt för många som såg upploppen utifrån. Den konspiratoriska förklaringsmodellen till sociala konflikter tillät överheten att tryggt leva vidare i föreställningen att samhället i grunden var bra och rättvist. Eventuella störningar i den sociala harmonin kunde enkelt bortförklaras enligt formeln uppviglare + okunnighet = uppror.

På den utmärkta bloggen verklighetens smolk skrivs det om arbete och om Bollkastaren. Trevligt!

“I Viktor Algrens bok Bollkastaren beskrivs på ett illustrativt sätt den nya verkligheten för unga människor. Det är en kompromisslös skildring av ett gäng unga personers slavande och tjuvande på Axels tivoli. Under en sommar reser vännerna runt i Sverige och jobbar på tivolit som inte är något annat än en stor smutsig byk fylld med obehagliga förmän och arbetskraft som likt slavar säljer karusellbiljetter och monterar pariserhjul. Enda sättet att dryga ut den usla lönen är att stjäla. I pillkastningsbås och lotteristånd stoppas sedel efter sedel undan. Lunchraster, 40 timmarsveckor och en vettig arbetsmiljö är bara att glömma. Men det intressanta är när huvudpersonen kommer till Skogaholm (omg, omg jag ska ALDRIG mer äta Skogaholmsbröd) och får en vit anställning är det så sorgligt tydligt att det inte är någon skillnad. Villkoren, otryggheten och maktpyramiden är minst lika pissig där. Och i Dokument inifråns Säljsekten syns det tydligt att det är samma sak där. Det nya proletariatet må ha snygga sneakers, pikétröjor och nya mobiltelefoner men de står inför samma osäkra förhållanden, omänskligt slitande och pissiga löner oavsett om det är svartjobb eller vita timanställningar.”

Även Pluribus bok Bollkastaren recenseras i senaste Direkt Aktion.

“Senaste nyheten från vänsterförlaget Pluribus är den skönlitterära ungdomsromanen Bollkastaren. Boken handlar om Julius som tillsammans med sina vänner ägnar sig åt aktiv fördelningspolitik på ett kringresande tivoli. Medolika knep och fräcka stölder drygar de ut sin slavlön som de får för att sälja biljetter, stå i växelkassor och stressbygga pyramider i bollkastningen. När sommarens sista arbetshelg närmar sig har vännerna storslagna planer för hur de ska knäcka tivolits system.

Vid sidan av, men ständigt närvarande finns kärlek, förtvivlan, apati, vänskap, skratt, våld och revolutionsanda. Feta jollar meckas, brats får stryk och vänner slits isär. Sidospår ger boken liv, och väcker lite iver att få läsa om nästa tivoli-scam.

Bokens svagheter ligger ganska mycket i hur dialogerna är utformade. Formuleringarna är inte klockrena hela tiden, vilket hade lyft boken ännu ett snäpp. Men om man har i åtanke att målgruppen för boken är mellan 13-20 år (dvs de år då de flesta blir intresserade av politik, och kanske har sina första jobb) så gör författaren mycket rätt.

En fin detalj är att boken avslutas med en lista över alla låtar som Julius och hans kamrater lyssnar på. Utmärkt för ett blandband till sommaren.”

Syndikalistiska ungdomsförbundets tidning Direkt Aktion recenserar Det stundande upproret i sitt senaste nummer.

“Årets utan tvekan mest omtalade bok kom i juni ut på svenska, genom det Lundabaserade förlaget Pluribus. Denna hundrasidiga poetiska upprorsmanual har fått både konservativa amerikanska media och franska myndigheter att sparka bakut.

Texten, som är en kollektiv produkt av det hemliga kollektivet Den osynliga kommittén, är en kort och koncis liten text om uppror och motstånd i en tid då den ekonomiska krisen inte bara är här, utan här för att stanna.

Boken beskriver, både förvirrande abstrakt och träffsäkert konkret, hur ett motstånd och ett uppror växer i västvärldens kapitalistiska centrum. Kravaller och gatustrider i franska förorter sägs vara ett av de större symptomen på ett uppror som inte väntar på att vakna, utan som vi redan lever i.

Boken har fått nästan oförtjänt mycket uppmärksamhet världen över, men trots sina teoretiska brister är boken en extremt inspirerande bok att läsa. Den svenska utgåvan pryds dessutom av ett mycket snyggt omslag!”

Efter Arbetet har publicerat ett smakprov ur boken Det stora elefantupploppet och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal som kommer på Pluribus i mars:

“Vid tiosnåret på kvällen torsdagen den 10 november 1898 hade antagligen Lunds tillförordnade borgmästare, herr Brink, fått nog. Framför järnvägsstationen i Lund uppehöll sig en stor skara människor som blankt vägrade att skingra sig på den tillförordnade borgmästarens upprepade order.

Nu gav han Löjtnant T. Maule från Kronprinsens husarer i Malmö klartecken att göra sina mannar redo för ett ingripande. Snart sprängde de beridna soldaterna ned för Bangatan och trängde upp folkmassan på trottoarerna som blev fyllda av människor…

Läs hela krönikan här

Som ni kanske vet har den Stockholmsbaserade teatergruppen Turteatern, med Erik Holmström och Helena Granström i spetsen, gjort om Osynliga kommitténs lilla upprorsmanifest till en teaterpjäs. Vi på Pluribus har inte varit direkt involverade, mer än att vi tycker det är väldigt roligt att andra tolkar om den text som vi har gett ut, och har tyvärr inte haft möjlighet att ta oss upp till Stockholm för att se pjäsen.

Enligt vad vi hört verkar dock Turteatern gjort ett riktigt gediget jobb, och pjäsen går fortfarande, så surfa in på deras hemsida och se om du kan hugga några biljetter till en föreställning. Vad vi förstår så fortsätter Det stundande upproret att spelas en bit in i februari.

Om någon annan på något sätt vill omvandla någon text vi har gett ut – poesi om ansiktslöst motstånd utifrån Kämpa tillsammans! eller oljemålningar av 20-talets ungkommunistiska genusideal utifrån Med Lenin på byrån – så är det bara att köra. Vi har inga copyrightlicenser på några verk, men hör gärna av er om andan skulle falla på…

Media har åsikter:

Aftonbladet

Svenska Dagbladet

Expressen

Köp Det stundande upproret:

Adlibris

Wapiti