Titta in efter åtta… Adressen är Stora Algatan 3.

Den som arbetar eller studerar vid Historiska institutionen på Lunds universitet är också mycket välkommen att delta på Radikala seminariets träff imorgon, fredag, kl 14-16 sal 2 där Det stora elefantupploppet kommenteras av professor emerita Eva Österberg och professor Flemming Mikkelsen.

Den som läser valfri lärobok eller översiktsverk i historia kan lätt få uppfattningen att den svenska historien är en historia om social fred, präglad av endräkt, förhandlingslösningar och stillsamt framåtskridande. I antologin Det stora elefantupploppet och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal skrapar fem historiker lite på ytan och visar på hur lätt sociala konflikter kunde blossa upp och ta sig formen av upplopp eller andra allvarliga ordningsstörningar i 1800-talets Sverige.

- I de stundtals lätt komiska upploppen framträder självständigt tänkande människor som handlade inom en levande tradition med ett starkt patos för social rättvisa, en politisk kultur som omfattande samhällets ”lägre” folklager för den som vill. Vår utgångspunkt har varit att även historiska människor, som har levt under väsensskilda förhållanden från våra egna, förtjänar att skildras och förstås efter sina egna utgångspunkter, istället för att lättvindigt skrivas in i den sociala endräktens historieskrivning. Säger Magnus Olofsson (fil. dr. i historia), en av bokens redaktörer.

Genom artiklarna tas läsaren med på en resa genom de karga öländska skogsbygderna, en av Europas bråkigaste huvudstäder, svältens Jönköping och de värsta kravallerna i Lunds historia. De upplopp som skildras grundar sig i så vitt skilda orsaker som dyrtid och strejkbryteri å ena sidan och rätten till det offentliga rummet eller rent av endast till förströelse å den andra.

- För den samtida läsaren kan det kanske vara svårt att se hur en elefant kan vara orsak till ett upplopp. Men det som förenade landsbygdens och städernas arbetande klasser var de djupt rotade folkliga föreställningar om rättvisa som drev dem att ta till upploppet som vapen. Avslutar bokens andra redaktör Andrés Brink Pinto (fil. dr. i historia).

Författarträffar:

I samband med boksläppet arrangerar författarna och Pluribus förlag följande författarträffar:

15/5, 13.00       Författarträff och diskussion med alla författare på Smålands nation i Lund (Kastanjegatan 7, Lund)

17/5, 17.00       Stefan Nyzell (fil. dr. i historia) berättar om hungerupploppen i Jönköping på Bokcafét i Jönköping (Svavelsticksgränd 7, Jönköping)
18/5, 18.00       Författarträff och diskussion med redaktörerna på Amalthea bokcafé i Malmö(Kristianstadsgatan 41, Malmö)

”Detta är en av få(?) realistiska beskrivningar om hur det är att vara ung och tvingas ta skitjobb för att hanka sig fram men här finns också upprorslust mot det trista arbetet, (o)möjlig kärlek och stark vänskap. Bra!
Stick nu iväg och läs!”

”Bollkastaren är en spännande berättelse om unga människor, uppror och kärlek i början på 2000-talet men också en nykter samhällsbetraktelse. Vi ser fram emot fler alster från författaren!”

Det är glädjande att bibliotek lite överallt i Sverige (och Finland!) köpt in boken. Låna den nu innan allt privatiseras!

Medan mörkret faller djupare över skogen står en man som snart ska dö på vakt bakom en gran. Så har han stått i nästan en halvtimmes tid, och sett på hur de unga männen samlats runt tallarna för att skåla i brännvin och svinga sina yxor mot trädens stammar. För varje hugg som träffat har de hurrat så att det har hörts lång väg. De har hurrat! Gör de så för att förlöjliga och skymfa honom? Skammen över att han inte tar klivet fram från sitt gömställe för att avbryta detta laglösa skådespel blir värre för varje hurrarop.
Han vet att det är nu han, underjägare Gustaf Adlerbjelke, förväntas träda fram, in i facklornas ljuskrets, kanske harkla sig, och sedan med hög och myndig röst förklara folksamlingen för upplöst, uppmana de närvarande att stilla och fredligt bege sig hemåt och därefter i vanlig ordning stämma dem inför häradsrätten.
Det är vad han bör göra.
I facklornas ljussken får männens ansikten märkvärdiga och skrämmande proportioner. Varför tvekar han så? Han är inte ovan vid att befalla, vid att ryta och svära åt drängar och bondpojkar. Det har han gjort många gånger, i kaserner och på rekrytplatser.
Men de här bondpojkarna är inte några hunsade rekryter, och själv är han inte längre löjtnant vid Smålands Grenadjärbataljon. Han befinner sig inte längre i en kasern, utan bakom en gran i Böda kronopark på Ölands norra udde. Och de har gevär med sig, och de har brännvin, och han är så frusen, och han är mycket ensam.
Han vet att han måste rapportera detta till jägmästaren. Han vet att jägmästaren då kommer att fråga honom varför han inte ingripit mot skogens våldsverkare. Han har gripit skogsåverkare förr, men då har det rört sig om enstaka personer, inte hopar av druckna bonddrängar.

Han har inte haft sin underjägartjänst länge, men han har redan känt av den dova misstänksamhet som folket i bygden hyser mot kronans skogspersonal. De har det med modersmjölken, så har jägmästaren sagt honom. Själv har han också sett något annat: att denna ö är en fattig ö, att när vintern hindrar åker och hav att ge bonden inkomst är steget till att gå ut i den  förbjudna skogen måhända kortare än jägmästaren förstår.
För att förstå detta måste man själv ha frusit. Och frusit har han gjort nog nu. Han vinnlägger sig om att inte bryta vare sig kvist eller gren när han sakta smyger sig hemåt, ut ur fackelskenet och djupare in i mörkret.