Utdragen ur Det stora elefantupploppet fortsätter med inledningen till Martin Ericssons artikel:

Medan mörkret faller djupare över skogen står en man som snart ska dö på vakt bakom en gran. Så har han stått i nästan en halvtimmes tid, och sett på hur de unga männen samlats runt tallarna för att skåla i brännvin och svinga sina yxor mot trädens stammar. För varje hugg som träffat har de hurrat så att det har hörts lång väg. De har hurrat! Gör de så för att förlöjliga och skymfa honom? Skammen över att han inte tar klivet fram från sitt gömställe för att avbryta detta laglösa skådespel blir värre för varje hurrarop.
Han vet att det är nu han, underjägare Gustaf Adlerbjelke, förväntas träda fram, in i facklornas ljuskrets, kanske harkla sig, och sedan med hög och myndig röst förklara folksamlingen för upplöst, uppmana de närvarande att stilla och fredligt bege sig hemåt och därefter i vanlig ordning stämma dem inför häradsrätten.
Det är vad han bör göra.
I facklornas ljussken får männens ansikten märkvärdiga och skrämmande proportioner. Varför tvekar han så? Han är inte ovan vid att befalla, vid att ryta och svära åt drängar och bondpojkar. Det har han gjort många gånger, i kaserner och på rekrytplatser.
Men de här bondpojkarna är inte några hunsade rekryter, och själv är han inte längre löjtnant vid Smålands Grenadjärbataljon. Han befinner sig inte längre i en kasern, utan bakom en gran i Böda kronopark på Ölands norra udde. Och de har gevär med sig, och de har brännvin, och han är så frusen, och han är mycket ensam.
Han vet att han måste rapportera detta till jägmästaren. Han vet att jägmästaren då kommer att fråga honom varför han inte ingripit mot skogens våldsverkare. Han har gripit skogsåverkare förr, men då har det rört sig om enstaka personer, inte hopar av druckna bonddrängar.

Han har inte haft sin underjägartjänst länge, men han har redan känt av den dova misstänksamhet som folket i bygden hyser mot kronans skogspersonal. De har det med modersmjölken, så har jägmästaren sagt honom. Själv har han också sett något annat: att denna ö är en fattig ö, att när vintern hindrar åker och hav att ge bonden inkomst är steget till att gå ut i den  förbjudna skogen måhända kortare än jägmästaren förstår.
För att förstå detta måste man själv ha frusit. Och frusit har han gjort nog nu. Han vinnlägger sig om att inte bryta vare sig kvist eller gren när han sakta smyger sig hemåt, ut ur fackelskenet och djupare in i mörkret.