För att fira dagen för Nobeltorgskommitténs pris till Pluribus fortsätter vi publicera utdrag ur Det stora elefantupploppet. Nedan kommer inledningen till Stefan Nyzells artikel ”Det är bättre att sitta i fästning än att svälta ihjäl”. Den som tycker att det verkar spännande kan höra Stefan berätta mer om hungerupploppen i Jönköping 25 och 26 september 1855 på Bokcafét i Jönköping den 17 maj.

”Den tillförordnade borgmästaren i Jönköping, A G Rudling, fick vid åttatiden på kvällen den 25 september besked ifrån en annan medlem av stadens borgerskap, hovrättsassessorn Claes Westring, att oroligheter brutit ut på Östra Storgatan. En högljudd folksamling hade samlats utanför gården till en av stadens ledande spannmålsuppköpare, handlare Lindman. Rudling begav sig då skyndsamt från sin bostad till platsen för oroligheterna. Väl på plats utanför den lindmanska gården kunde han genast konstatera att en stor och högljudd folksamling mycket riktigt var församlad. I sorlet från de närvarande, varav de flesta enligt vad Rudling tyckte sig kunna se var arbetskarlar och hantverkare, hördes utropade hotelser mot Lindman för det att han köpte upp spannmål, samt krav att denna skulle komma ut ifrån sin gård och möta de församlade skarorna. Rudling uppgav sedermera att han uppfattat det så att folksamlingens ledare hade bestått av de båda stenroddarna Carl Abrahamsson, mer känd under smeknamnet ”Carlsson”, och Carl Svensson, samt en timmerman vid namn Johan Malmgren. Av den för uppköp utpekade handlare Lindman själv varken syntes eller hördes någonting.

Rudling uppmanade, medan han rörde sig fram och tillbaka i den församlade skaran, såväl Carlsson, Svensson och Malmgren, liksom övriga arbetskarlar och hantverkare på platsen, att genast upphöra med oväsendet och bege sig hem. Dessa uppmaningar hade dock ingen synbar inverkan på folksamlingen. Inte heller var det enbart handlare Lindman som på detta sätt var föremål för arbetarskarornas högljudda missnöje. Rudling hörde nämligen att ”äfen andra, som här i orten uppköpte spanmål, voro föremål för hopens allmänna missnöje, och öppet tillkännagafs af flera, att deras afsigt vore att hindra spanmålshandlare att göra vidare uppköp”. Enligt Rudling fanns det således redan denna kväll ett klart och tydligt mål från de arbetskarlar och hantverkare som församlats, att förhindra stadens spannmålsuppköpare från att fortsätta bedriva handel i vinstsyfte med denna för livets uppehälle viktiga vara.
När förmaningarna gentemot de församlade folkskarorna utanför den Lindmanska gården inte visade sig ha någon synbar verkan lät den tillförordnade borgmästaren tillkalla stadsfiskalen, stadsfogden, samt dem av stadens polisbetjäning vilka inte redan hade infunnit sig på platsen. Rudling uppmanade vidare alla av stadens borgerskap han mötte, bland annat rådmannen och vice häradshövdingen Seipel, handlarna Westman och Mandin, samt fabrikören Malmberg, att bistå honom i ordningens återställande. ”Under tiden hade Arrendatorn Blad från Tannarp, Södra Wedbo härad, som därstädes har ett större ångbränneri, blifvit anträffad af folksamlingen, men [...] undgått annat obehag än hotelser”, uppger Rudling. Det var sålunda såväl spannmålshandlare som bränneriägare som var utsatta för den församlade folkskarans vredesmod.”