Den 15 april släpper Pluribus boken Det stora elefantupploppet och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal. Inför släppet publierar vi små smakbitar ur varje kapitel. Här nedan kommer inledningen till det avslutande kapitlet ”Sveriges bråkiga 1800-tal” av Andrés Brink Pinto, Stefan Nyzell och Magnus Olofsson:

Den som läser valfri lärobok eller översiktsverk i historia kan lätt få uppfattningen att den svenska historien är en historia om social fred, präglad av endräkt, förhandlingslösningar och stillsamt framåtskridande. Bondesamhället beskrivs ofta som präglat av vardagens tysta samförstånd, som mycket sällan brutits av lika hastigt uppflammande som utslocknade konflikter. På samma sätt skildras ofta det sena 1800-talets sociala konflikter som kanaliserade genom arbetarrörelsens formella och skötsamt disciplinerade organisationer. Denna bild av den svenska historien passar väl in i en konservativ historiesyn där nationell sammanhållning och social harmoni betonas. Den passar också in i en socialdemokratisk historieskrivning, där arbetarklassen stiger mot ljuset med hjälp av skötsamhet, strävsamt folkhemsbygge och breda samförståndslösningar. Båda dessa synsätt bygger på att man skriver historia baklänges, där ett tänkt idealtillstånd av social fred och samförstånd utsträcks bakåt i tiden samtidigt som historien legitimerar ett specifikt sätt att göra politik på och ordna sociala relationer i nuet. Våldsamma protester och högljutt framförda krav kan då lätt avfärdas som både odemokratiska och osvenska. Problemet är bara att bilden inte stämmer. Den som skrapar det minsta på ytan hittar snabbt exempel på hur lätt sociala konflikter kunde blossa upp och ta sig formen av upplopp eller andra allvarliga ordningsstörningar i 1800-talets Sverige.

Den bild som framträder i denna bok är knappast en av lydiga undersåtar i en varm gemenskap av samförstånd med överheten. Inte heller pekar de händelser som skildras här på att sociala konflikter skulle vara något som hänger samman med den organiserade arbetarrörelsens uppkomst i slutet av förrförra seklet. Istället skildras självständigt tänkande människor som handlade inom en levande tradition med ett starkt patos för social rättvisa, en politisk kultur som omfattande samhällets ”lägre” folklager för den som vill. Vår utgångspunkt har varit att även historiska människor, som har levt under väsensskilda förhållanden från våra egna, förtjänar att skildras och förstås efter sina egna utgångspunkter, istället för att lättvindigt skrivas in i den sociala endräktens historieskrivning.
Varför gör människor uppror? Det är en fråga som kan besvaras på en mängd sätt beroende på teoretisk och politisk hemvist. Den överhet som när det begav sig drabbades av upploppen förstod dem ofta som ett brott mot naturens ordning. I ett samhälle ordnat efter patriarkala principer var det lika främmande att drängar, småbrukare eller dagsverkare reste sig mot makten som att barn skulle bära hand på sina egna föräldrar. Det är därför prostar, kronolänsmän och disponenter trodde sig kunna återställa ordningen med några väl valda ord till undersåtarna. De förväntade sig helt enkelt att underklassen skulle rätta sig efter den uppsättning offentliga normer som gäller vid ett tänkt normaltillstånd, vad vi kan kalla en dominerande politisk kultur. När detta inte lyckades togs det som intäkt för dess lättpåverkade, obildade och naiva sinnestillstånd (inte sällan under alkoholens starka inflytande) och förekomsten av utifrån kommande agitatorer (låt vara liberaler, rabulister eller socialdemokrater), som skapade en social disharmoni som i grunden sågs som helt oberättigad. Att se allmogen som politiska subjekt med en egen vilja och att erkänna att det låg något i massans ilsket framförda krav var svårt för många som såg upploppen utifrån. Den konspiratoriska förklaringsmodellen till sociala konflikter tillät överheten att tryggt leva vidare i föreställningen att samhället i grunden var bra och rättvist. Eventuella störningar i den sociala harmonin kunde enkelt bortförklaras enligt formeln uppviglare + okunnighet = uppror.