Pluribus

Samtidigt som vi på Pluribus hektiskt jobbade med översättning, korrekturläsning, formgivning och alla de andra arbetsuppgifter som krävdes för att släppa Det stundande upproret, fördes det givetvis en rad diskussioner i vår lilla gemenskap. På köksbord, kvällspromenader, redaktionsmöten, mailinglistor och stulen arbetstid studsade tankar och kritik fram och tillbaka. När vi märkte att vi skulle ha en handfull sidor över bestämde vi oss för att sammanföra några av dessa försök att förstå Den osynliga kommitténs manifest i ett eget efterord.

Vi gör inga anspråk på en slutgiltig eller sann tolkning, givetvis rör det sig inte om något annat än några av de tankar som uppstod när vi under ett par månader befann oss i daglig närkontakt med Det stundande upproret. Samtidigt som Rasmus studiecirkel drar igång och väver in allt fler i läsandets gemenskap, ser vi det som passande att själva redogöra för hur vi kommit att betrakta boken, och publicerar därför nu vårt efterord här på sidan. Vi hoppas att det kan utgöra en givande bakgrund till, eller utgångspunkt för, en produktiv läsning av Det stundande upproret. Tanken är också att de som läser den engelska eller franska utgåvan ska kunna få ta del av slutsatser vi dragit.

___________________________________________

Utgångspunkten för Det stundande upproret är revolten. Brottet med samhällsordningen, från vardagens mikronivå till storskaliga masskonfrontationer, är det som Den osynliga kommittéens analys tar avstamp i. Men revolten är i Det stundande upproret mer än en början, det är också en konsekvens. Bakom vår tids konflikter, kravaller och upplopp utforskas en dold värld av nya relationer, gemenskaper och förhållanden som ger upproret kraft. Revolten är alltså både en handling och effekterna av en handling, orsak och verkan, utgångspunkt och slutsats.

Den ungdomsrevolt som under de senaste åren gjort de franska förorterna till en krigszon är kanske den viktigaste utgångspunkten i denna analys. Inte för att arga tonåringar som vilt kastar sig in i konfrontation med staten är något nytt, tvärtom vet alla att det är en regelbundet återkommande ritual. Istället är det den nya, svårgreppbara organiska organisering som möjliggjorde ungdomsrevoltens spridning och intensitet, som tillhandahöll ett osynligt pärlband av hemliga baser att retirera till och hämta kraft ifrån som verkligen är intressant. Bakom revolten kan vi ana samtidens sociala förutsättningar för skapandet av kollektivitet.

Den typ av utdraget svärmkrig mot staten som framkallade den franska överhetens panikartade vrede 2005, vittnar om en ny gemenskap. Upploppens själva form kräver en mängd samband och sammankopplingar mellan tillsynes åtskilda människor, lägenheter, gathörn, trappuppgångar, förorter och innergårdar. Utan denna osynliga och svårkrossade organisering, utan denna Gemenskap, hade banlieuerevolten släckts på ett ögonblick.

Något nytt har alltså skapats, en ny Gemenskap som trots sin osynlighet måste existera eftersom att bara denna hade kunnat hålla 2005 års eldstorm vid liv. Med detta perspektiv går det återigen att konstatera att det inte finns något spontant med ett upplopp. Varje handling har sitt syfte, varje initiativ är sammanlänkat, varje individ återskapar på sitt sätt massans logik. Frågan är istället hur, och varför, denna Gemenskap uppstår, dold bakom vanföreställningar om omogen spontanitet. Enligt vilken logik socialiserades en serie spridda handlingar för att på så sätt formeras som ett uppror?

I sökandet efter svar på dessa frågor stöter vi på en karaktär vi alla är bekanta med. För där är den, den där tragiska figuren som dyrkats, smutskastats, romantiserats, undersökts, helgonförklarats för att slutligen överges och förpassas till historiens skräphög: proletären. Inte arbetaren, inte den underkuvade, inte den förtryckte. Proletären. Människan utan reserver.

Det är proletären som återuppstår som huvudperson mitt i upprorets drama. Återigen ställs samhällets elit inför en svårfördriven vålnad. Nytolkningen av denna kända figur är inte bara fråntagen sitt arbetes frukter, inte endast utan frihet och inte bara förnekad jämlikhet. Proletären är idag den som förnekas att bli något alls, som inte ens längre har rätt att finnas till. Utan parti, utan fack, utan politiker. Utan garantier, utan stat, utan civilisation. De utan varken reserver, historia eller framtid.

I denna kaotiska situation finner vi de fullständiga och fulländade proletärerna, som uppfinner nya Gemenskaper i metropolens allt mer övergivna slumområden. Det är deras osynliga band som blixtrar till i angreppets och undandragandets växelverkan och dynamik. Proletären är tillbaka.

***
Det går att närma sig Det stundande upproret från många håll, vilket givetvis inte är en slump. Författarna har lämnat en mängd dörrar öppna och skyltar diskret med ett brett register av referenser och inspiration. Kanske är det av intellektuell snobbism och en ovilja att blidka de läsare de anser obildade som de så sällan fördjupar sig i dessa. Eller kanske för att knyta band till så många allierade som möjligt. Elitism eller gemenskap? Vem vet.

Detta betyder inte att boken inte kan feltolkas, att missförstånd är omöjliga. Det stundande upproret är inte bara yta, utan ett välordnat försök att förstå och förklara det sönderfall som de menar pågår runt oss, ett sätt att skapa sanning. En sanning som kan förstås och användas på olika sätt. En sanning som är uppfunnen snarare än funnen. Sanning inte desto mindre.

Vi lämnar strax dessa sanningsanspråk åt läsaren, att själv plocka upp, väga i handen, och sedan bestämma för vilka ändamål ett sådant verktyg kan användas. Men innan dess måste något sägas om hur Det stundande upproret kan förstås och förklaras. Vilka fundament dess sanningar vilar på. Därmed tvingas vi att göra det som Den osynliga kommittéen, högst medvetet, avstått från, nämligen att redogöra för den metod som används för att fastställa vad upprorsmakarnas Gemenskaper är.

Den proletär som vi känner igen från marxismens olika variationer är oftast en arbetare, någon som berövats alla resurser och anspråk på sin omgivning, för att sedan igen föras in i samhället som försäljare av varan arbetskraft. Genom att i mängder tvingas in i en sådan arbetsprocess, och i arbetsprocessen ständigt hetsas till ökad produktivitet, finner de arbetande proletärerna i denna berättelse varandra. Den arbetande proletären förstår denna process genom att skapa ett kollektiv grundat på klasskonflikten, på kampen om kontroll över arbetet och dess frukter. Denna kollektivitet, denna Gemenskap, spiller ständigt över från arbetsprocessen och delar upp frågor om boende, kultur, konsumtion, kommunikation, utbildning och politik i distinkta klassläger.

Proletären i Det stundande upproret är berövad även detta. Även den kollektivitet, den känsla av klassolidaritet som delade världen mellan borgare och arbetare, är nedbruten. De som starkast identifierar sig med sitt jobb är en fast anställd elit, vars CV-skrivande och nätverkande på stela firmafester och hippa eko-caféer aldrig tar slut. Resten av oss har gjorts utbytbara, grunden för gemenskap genom erfarenheter av arbete har angripits och, i stort sett, raderats ut. Gemenskapen och konflikten uppstår, enligt Det stundande upproret, nu där de härskande har vunnit över arbetarklassen så till den grad att en majoritet har gjorts överflödiga som konsumenter såväl som arbetskraft och därmed tvingas skapa nya former av kollektivitet för att inte helt utrotas.

Det är denna slutgiltiga proletarisering som är grunden för vår tids upproriska Gemenskaper. Arbetarklassen skapades när den förmoderna landsbygdsbefolkning proletariserades genom att ryckas från sin relation till jorden, och därmed sin försörjning, för att sedan förvägras alla möjligheter att överleva i de nya industristäderna utom genom lönearbete. På ett liknande sätt lösgörs människor idag ifrån lönearbetet, från välfärdsstaten och samhällets anspråk på inkludering i en civilisation. Med kriser, omorganiseringar, rationaliseringar, bemanningsföretag och alla andra tänkbara metoder krossas de möjligheter att tänka världen i termer av sociala klasser som präglade det förra århundradet. I skuggan av dessa nederlag finner proletären sig i en ny situation, med nya Gemenskaper som öppnas i nya konflikter.

Där har vi det alltså. Den nya berättelsen om proletärens Gemenskap som upprorets bas. De sätt de utan tillgångar och reserver måste förhålla sig till sin omgivning för att överleva, det lapptäcke av tekniker med allt från småkriminalitet och bidragsfusk till studielån, självförsörjning eller hopp mellan vikarietjänster, ligger till grund för de sätt vi hittar varandra, de kollektiv som uppstår genom handling. Bara i nödvändigheten av att överleva, och att hitta Gemenskaper starka nog att försvara sig mot ytterligare utestängningar och angrepp, produceras de objektiva och subjektiva villkoren för ett stundande uppror.

***

Detta uppror i vardande frammanar alltså obönhörligen en nuets sanning. Boken letar osentimentalt i de tendenser som präglar samtiden efter begrepp och sätt att förstå som kan påverka oss här och nu. Katastrofen finns varken i framtiden eller historien, den är inget kommande att frukta, inget redan inträffat att minnas. Den pågår, den måste bemötas, konfronteras och överskridas. Det förflutna är för Den osynliga kommittéen inte mycket mer än en serie strategier och taktiker, ett antal växelvis välplanerade och improviserade sammanstötningar. Ur detta mischmasch kan vi högst lära oss vilka drag överheten är bekanta med, vad som misslyckats, vad som måste undvikas eller förnyas. Förståelsen av Gemenskaper må vara materialistisk, men knappast historisk.

Ändå finns det illa dolda röda linjer som sträcker sig tillbaka. Att förlita sig på den namnlösa, utblottade och egendomslösa rebellen, proletären, är knappast något nytt. Långt innan arbetarrörelsen och marxismen var dessa fruktade som en farlig klass. Historien är fylld av denna karaktär i form av franska revolutionens Sans-culotter, de tidigmoderna storstädernas bråkiga hantverkaryngligar, medeltidens ständigt revolterande trälar eller det romerska imperiets slavuppror. För den som letar efter exempel på de egendomslösas uppror och ser det som en möjlig samhällsomvandlade kraft kan Det stundande upproret inte ses som något unikt, bara det senaste verket i en lång radikal tradition.

Gemenskaper, eller les Communes i den franska orginaltexten, har precis som tanken om proletären en lång tradition av att kopplas samman med revolter. Begreppet är rikt på betydelser som det svenska språket har svårt att ringa in med ett ord. En aspekt av ordet finns i det svenska kommun, alltså en lokal enhet för maktutövning med möjlighet att styras underifrån. Men inte ens i den radikala tolkningen av kommunens möjligheter, som de direktdemokratiska kommunalisterna, fångas dess spretiga innebörd.

Kommuner är visserligen en liknande lokal enhet i statens maktväv i många länder, Frankrike bland dem, men ordet har i detta sammanhang en annan dimension. Redan under medeltiden beskrev sig en rad städer fria från feodala härskare som “kommuner”, förenade och fria att själva utse sitt styre och stifta egna lagar. Även inom den kristna traditionen från samma tid finns denna förening i kommuner, denna direkta gemenskap i egendom och spirituell självständighet, som en radikal motpol till påvestyrda imperium.

Det var ur dessa traditioner som parisarna under den franska revolutionen utropade lokalt självstyre i en kommun med egna representanter istället för kungamaktens överhöghet. Samma begrepp återuppstod år 1871, när den första revolten grundad på arbetarklassens organisering lyckades ta över en stad, och en “Pariskommun” utropades en andra gång. Kommunen ringades in och krossades till slut av statsmakten, men begreppet levde vidare som en beskrivning av en upprorisk grupp som förklarade sig självständig i förhållande till makt och egendom mot resten av samhället.

De Gemenskaper som Den osynliga kommittéen identifierar är inte ett spöke från det förflutna. Begreppet har visserligen en historia, men dagens Gemenskaper i Det stundande upproret är tätt sammankopplade med vår tids materiella utveckling, med massutstängningar från större samhälleliga tillhörigheter. Gemenskaper uppstår idag när de som stängs ute från samhället själva bryter isolation och skapar sina egna världar.

I detta finns en märklig och intressant motsägelse. Gemenskaper uppstår för att de behövs i nuet, som sätt att direkt organisera motvärn och skapa en maktposition inom samhället. Vägran att acceptera samhällsförhållanden innebär samtidigt att röra sig bortom den rådande ordningen. Denna  dissonans mellan vägran av nuet och omfamnandet av en utopisk framtid är Gemenskapernas ständigt återskapade paradox.

Gemenskaperna som vi möter i denna bok finner mycket av sin styrka i förmågan att länka samman, i återtagandet av en slags utspridd kollektivitet som liknar det som sociologer beskriver som “socialt kapital” och “personliga nätverk”. Genom det gemensamma i själva Gemenskaperna – i delande av resurser, spridande av konflikter och kollektivisering av arbete – kan de proletariserade i metropolens marginaler försvara sig mot angrepp och lägga beslag på de bruksvärden som de annars förvägras. Just i själva brytandet av isolering, i upprättandet av gemensamma projekt, finns en viktig möjlighet till självbestämmande och motmakt.

Från ett perspektiv är Gemenskapen alltså en slags uppsplittrad basgrupp, en samling av kompisgäng från gården, jobbet, arbetsförmedlingen, skolan, familjen eller fotbollslaget, redo att stödja och hjälpa varandra i kampen om bättre liv. Samtidigt är Gemenskapen en social verklighet, delade bekymmer och resurser, sammanlänkning av normer och förväntningar, en egen liten värld där olika former av samhörighet produceras. På så sätt är varje Gemenskap både något som riktar sig mot samhällets utestängnings- och utsugningsmekanismer, och något som upprättar andra sociala relationer och därmed går bortom detta. De finns i nuet, men i dem kan en annorlunda framtid anas. Så återvänder vi alltså till Gemenskapernas paradox.

***

Om vi söker oss tillbaka till hur revolter mot samhällsordningen har formats av och genom tidigare former av Gemenskaper finner vi samma motsättning. Arbetarrörelsen skapade kollektivitet grundat på klass, på relationer till arbetet. De menade att deras solidaritet var deras styrka, och att denna Gemenskap skulle tränga undan det kapitalistiska samhället och de Gemenskaper borgerligheten erbjöd i form av stat, familj, företag eller religion.

Att utveckla klassolidariteten från en kraft inom kapitalismen till en kraft mot kapitalismen visade sig i slutändan vara svårare än många trodde. Styrkan som arbetarrörelsen i egenskap av klass hade var möjligheten att tillsammans vägra spela sin roll som arbetare, att sluta tillföra mervärde till de annars passiva maskinerna som borgarklassen kontrollerade. Med andra ord att sluta arbeta. Denna vägran tog sig olika former som strejk, sabotage, maskning och blockader, men så fort sociala relationer utvecklades bortom lönearbetet förlorade dessa metoder sin kraft, eftersom de var vägran att fylla en roll i ett system som inte längre fanns. Arbetarrörelsens klassgemenskaper visade på en slitning mellan att organisera sig som klass och mot klasser, mellan att finna en styrka inom och mot systemet.

Om det som gav arbetarrörelsens Gemenskap kraft var vägran att vara produktiv för kapitalet, så är  Den osynliga kommittéens vision av en växande skara Gemenskaper i viss mån annorlunda. I denna berättelse är det istället förmågan att tillsammans vara kreativa och produktiva för varandra som gör denna typ av kollektivitet farlig. Detta är nyckeln till att förstå den rådande situationens möjligheter. Att se hur Gemenskaper inte existerar utanför samhällssystemet, utan uppstår inom det och mot det, men med andra möjligheter att gå bortom den rådande ordningen.

Idag är maktpositionen i proletärernas Gemenskaper inte beroende av vägran att fylla en funktion i samhället, eftersom allt fler grupper i dagens samhälle helt förvägras att vara produktiva åt kapitalet. Det är alltså inte i vägran att vara arbetare eller konsument som en social kraft uppstår, det är i angreppen mot samhällets sätt att organisera varuproduktionen och ersättandet av detta med självständiga och gemensamma processer som en motmakt kan uppstå. Denna kraft uppstår fortfarande inom samhället, men har lättare att vändas mot det, och att nå bortom det.

Om arbetarrörelsens styrka låg i att tillfälligt kunna sluta vara arbetare, så handlar dagens möjlighet i större utsträckning om att bli något nytt, om både vägran och bejakande. Upprorets angrepp och Gemenskapernas undanträngande av kapitalismen med nya sätt att arbeta, äga, dela och leva sitter idag intimt samman. Revolten möjliggör ett rum för delande, delandet är förutsättningen för att revolten utvecklas.

Det som kan fullborda övergången till ett annat samhälle är samma delande och självständighet som det nya samhälle måste byggas på. Kommunism, Gemenskapernas autonomi och makt, är inte det som uppstår när konflikten är fulländad, utan det som kan utvecklas här och nu, genom att angripa och omvandla samhället. Kanske har Den osynliga kommittéen, i dagens tillbakatryckta position, funnit en väg ut ur Gemenskapernas paradox i en omedelbarhetens kommunism.